Organiserat Kaos

Förlossningsberättelse Elliot

Då är den stora dagen äntligen kommen, 26 april 2010. Jag vaknar redan 3.39, lönlöst att försöka sova mer. Jag är fastande från kl 24 och redan hungrig. Går upp och duschar med descutan svampen, samma procedur som kvällen innan. Nervositeten slår till då och då. Klockan 5.45 väcker vi blivande storebror för att köra vid 6. Blivande storasyster var lämnad till sin farmor kvällen innan.

Vi möter min mamma där vi skulle parkera sen kör hon oss till Kvinnoklinikens ingång 74, även känd som min arbetsplats. Klockan är nu 6.50 och vi är tidiga. Mina kollegor skrattar när vi kommer in för jag kommer alltid i sista minuten i vanliga fall. I vanliga fall ja, detta är verkligen ingen vanlig dag!

Vi blir invisade på ett rum för att bli förberedda inför snittet. Jag byter om, får kateter osv. Efter ett tag får vi reda på att det kommer vara ett akut snitt från prenatal innan oss, nej typiskt! Nervositeten ökar.

Runt 9.30 körs vi så vi upp och ett helt arbetslag väntar i op-salen. Jag får nålar i armarna, spinal samt tvätt av magen. Speciellt narkospersonalen är väldigt roliga och skämtar mycket. Bra, det får mig att slappna av lite mer. Mina ben skakar en hel del och de försöker få mig att ligga så bekvämt som möjligt. Jag säger att det är för att jag är nervös, jag ligger jättebra. Jag har varit i detta rummet många gånger men just denna dagen känns det såklart väldigt annorlunda. Läkarna som ska operera kommer in i rummet och hjärtat slår en volt. Jag kommer ihåg att jag snabbt tänker att jag ångrar mig. Sen tänker jag på alternativet och vet av min erfarenhet att det är mycket värre. Folk presenterar sig för varandra och sen sätter de igång.

Jag säger till Micke att göra kameran redo för jag vet att det går snabbt när de väl börjar skära, fem sekunder senare hör vi Elliots vackra skrik! Aldrig låter väl barnskrik mer underbart. Han är född, vår son är ute! Klockan är 10.38. Jag får en snabb titt sedan tas han in till barnrummet som jag kan se precis till vänster om mig. Dessutom finns det en kamera så jag kan se allt på en skärm. Efter ett litet tag får jag in honom på bröstet. Underbara känsla! Jag är mamma, igen! Den opererande läkaren är klar och säger hejdå.

Så får vi ligga ett tag tills det var dags för pappa och son att gå ner till BB. Jag sys ihop och körs till post op. Det är fullt i salen och personalen har mycket att göra. Jag sluter ögonen lite och försöker vila som de säger till mig att göra men det är omöjligt. Jag tänker även att om jag somnar så låter de mig kanske ligga så tills jag vaknar och jag vill ju att Micke och min lille son ska komma upp till mig så fort det bara går. I 1½ timme får jag vara ensam sen kommer Micke och min nyfödde son upp till mig. Äntligen! Han är så vacker och duktig, börjar amma direkt.

Två timmar senare får vi åka ner till BB och mina snälla kollegor har ordnat ett enkelrum till oss där vi kan få vara tillsammans och mysa alla tre. Vid 17-tiden har det gått sex timmar och jag vet att det brukar vara då man ska upp, om man kan. Det går bra så katetern dras ut och jag går och duschar av mig lite. Ont har jag inte men är anfådd och har svårt att stå upprätt men så har jag haft det efter alla mina förlossningar. Under natten får jag lite mer ont, får två morfinsprutor. Den i muskeln hjälper inget vidare men sen sätter de en sex timmar senare under huden istället och jag är i himmelriket. Efter det har jag bara tagit tabletter. Vi åker hem efter två dagar. Jag är verkligen jättenöjd med hur allt gått från det att jag valde snitt tills nu fem dagar efter och att jag fick min tredje och sista förlossning precis som jag ville. För mig har det varit mycket lättare och bättre med snitt än vaginal förlossning.

/ Rebecca 2010-05-01